Hunden som lägger år till livet: hundägande och hjärthälsa

I Jordbruksverkets centrala hundregister finns drygt 1,15 miljoner hundar registrerade i Sverige [1]. Och om forskningen har rätt kan det innebära att deras ägare bär på ett statistiskt försprång i fråga om hjärthälsa. Vad säger forskningen egentligen, och vad vet vi ännu inte? Den här artikeln är en fördjupning som kompletterar vår översiktsartikel om hundar och hälsa.

Den hittills största studien: 3,4 miljoner svenska register

År 2017 publicerade en forskargrupp vid Uppsala universitet, Karolinska institutet och Sveriges lantbruksuniversitet en studie som väckte internationell uppmärksamhet. Forskarteamet, lett av veterinären och epidemiologen Tove Fall vid Institutionen för medicinska vetenskaper vid Uppsala universitet, använde data ur sju nationella register, bland dem Jordbruksverkets hundägarregister och Svenska Kennelklubbens rasregister. De följde drygt 3,4 miljoner hjärtfriska svenska kvinnor och män i åldrarna 40 till 80 år under tolv år. [2]

Resultaten var tydliga: hundägare som grupp hade lägre risk att dö, både av hjärt-kärlsjukdom och av alla orsaker sammantaget. I befolkningen som helhet kopplade studien hundägande till 20 procents lägre total dödlighet och 23 procents lägre hjärt-kärlrelaterad dödlighet. Men det mest anmärkningsvärda fyndet gällde dem som bodde ensamma. I ensamhushåll hade hundägare 33 procents lägre total dödlighet och hela 36 procents lägre hjärt-kärlrelaterad dödlighet jämfört med ensamboende utan hund. [2]

En av studiernas styrkor är att Sverige har rikstäckande hundägarregister, en ovanlighet i europeisk kontext. Det innebär att forskargruppen kunde använda faktisk registrering snarare än enkätsvar för att avgöra vem som ägde hund. De hade dessutom möjlighet att följa förändringar i ägandet över tid, vilket minskar risken för felklassificering. Studien är med sina 3,4 miljoner deltagare fortfarande den i särklass mest omfattande av sitt slag. [2]

Hundägare överlever hjärtinfarkt och stroke bättre

Sambandet ser ut att hålla även efter en allvarlig hjärthändelse. I en uppföljningsstudie publicerad i oktober 2019 undersökte samma forskargrupp vad hundägande innebär för prognosen efter hjärtinfarkt eller stroke. Via det svenska Patientregistret, kombinerat med hundägarregistren, identifierade de drygt 321 000 svenska vuxna i åldrarna 40 till 85 år som drabbats av hjärtinfarkt eller stroke under åren 2001 till 2012. [4, 5]

Hundägarna klarade sig bättre under uppföljningstiden. Bland dem som levde ensamma var skillnaden störst: hjärtinfarktpatienter med hund i ensamhushåll hade 33 procents lägre dödlighetsrisk, och strokepatienter med hund i ensamhushåll hade 27 procents lägre risk att dö i förtid, jämfört med deras hundfria motparter. [4]

Tove Fall kommenterade resultaten: hunden fungerar som en inbyggd motivation för fysisk aktivitet, en faktor som spelar stor roll i rehabiliteringen efter en hjärthändelse. Studien kan inte visa att hunden är orsaken till den bättre prognosen, men sambandet var konsistent. [5]

Metaanalysen: 3,8 miljoner deltagare i tio studier

Samma vecka, i oktober 2019, publicerade en forskargrupp vid University of Toronto en separat metaanalys i tidskriften Circulation: Cardiovascular Quality and Outcomes, som är ett av AHA:s ledande kardiologiska facktidskrifter. Tio studier med sammanlagt 3,8 miljoner deltagare analyserades gemensamt. Slutsatsen: hundägande kopplades till 24 procents lägre allorsaksmortalitet och 31 procents lägre hjärt-kärlrelaterad dödlighet. [6]

Men det finns ett viktigt förbehåll att känna till. Den stora svenska registerstudien från 2017 stod för hela 92 procent av alla deltagare i metaanalysen. En efterföljande kritisk granskning, publicerad i samma tidskrift 2021, visade att när den svenska studien exkluderades krympte den sammanvägda riskminskningen till sju procent, och sambandet förlorade sin statistiska signifikans. [7] Metaanalysen reflekterar alltså i hög grad resultaten från Sverige, snarare än ett brett globalt genomsnitt baserat på oberoende studier.

Tänkbara mekanismer: varför ser vi detta samband?

Forskarnas hypoteser om hur hundägandet eventuellt kan påverka hjärthälsan är biologiskt rimliga, men viktigt att understryka: de är ännu inte bevisade orsaksvägar. De mest diskuterade möjliga mekanismerna är:

• Ökad fysisk aktivitet. Hundpromenader är ett enkelt och socialt accepterat skäl att röra sig dagligen. Regelbunden promenad sänker blodtrycket och förbättrar blodfetterna, välkända riskfaktorer för hjärtsjukdom. Tidigare studier har visat att hundägare är mer fysiskt aktiva än icke-hundägare. [6]
• Minskad social isolering. Ensamhet är en etablerad riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom. Hundägande ger sällskap och ökar ofta den sociala kontakten med andra människor, till exempel vid promenader i stadsmiljö.
• Dämpat stressystem. Studier har visat att interaktion med hund kan minska upplevd stress och sänka blodtrycket, men mekanismerna bakom är ännu inte fullständigt kartlagda.
• Mer strukturerad vardag. En hunds behov av fasta tider för mat och motion kan bidra till en mer regelbunden livsstil, vilket i sin tur är gynnsamt för hälsan.

Det kritiska förbehållet: korrelation är inte orsakssamband

Tove Fall och hennes kollegor är tydliga med vad studien faktiskt visar, och vad den inte visar. En registerstudie, oavsett hur stor den är, kan aldrig bevisa orsakssamband. Forskargruppen nämner själva minst tre alternativa förklaringar:

Omvänd kausalitet. Kanske orkar man skaffa hund just för att man är frisk och aktiv. Den som lider av allvarlig hjärtsjukdom kanske inte tar sig an ett djur med stora rörelsebehov. I så fall är det hälsan som leder till hundägandet, inte tvärtom.

Confounding livsstil. Aktiva, socialt välintegrerade och ekonomiskt stabila personer kanske både väljer att skaffa hund och har en generellt sundare livsstil och hjärthälsa. Studien justerade för kön, ålder, socioekonomisk status och utbildning, men dolda konfundenter kan aldrig elimineras helt i observationsdata. [2]

Jakthundsägarens livsstil som markör. Studien visade att ägare till jakthundar utmärkte sig som en ovanligt frisk grupp, medan ägare av blandrashundar snarare hade sämre hjärthälsa än genomsnittet. [2, 3] Det är en indikation på att hundens ras framför allt speglar ägarens livsstil: den som ägnar sig åt jakt är sannolikt redan aktiv och rör sig mycket utomhus. Det gör det ännu svårare att separera hundens direkta effekt från bakgrundsfaktorerna.

Vad innebär det här i praktiken?

Forskargruppen rekommenderar inte att skaffa hund som ett hälsorecept. Tove Fall betonar att hund bara bör skaffas av dem som genuint kan ge djuret ett gott liv, med hänsyn till det egna engagemanget och djurskyddsperspektivet. [5]

Det som däremot kan sägas är att hundägande och hjärthälsa är ett av de mest konsistenta sambanden i den framväxande forskningen om djurs påverkan på vår hälsa. Sambandet är inte bevisat orsakssamband, men det är baserat på data från miljontals individer, och rimliga biologiska förklaringar finns tillgängliga. Det är ett tillräckligt underlag för att ta forskningen på allvar, om inte för att lägga ut en ny hundkorg. Mer om forskningsfältet i sin helhet finns i vår översiktsartikel om hundar och hälsa.