Hösten 1918 var det nystartade Warner Bros nära att duka under för sina skulder. Få år senare hade en enda kontrakterad stjärna gjort studion till ett namn hela världen kände till. Den stjärnan var en hund, en Schäfer som tre år tidigare hittats utsvulten i ruinerna av en sönderbombad kennel i Frankrike. Hans namn var Rin Tin Tin, och hans historia är en av de mest anmärkningsvärda i Hollywoods tidiga år. Här är hela berättelsen, och en ärlig genomgång av var den dokumenterade historien slutar och legenden tar vid.
En valp i ruinerna av ett krig
Den 15 september 1918, dagarna efter slaget vid Saint-Mihiel, skickades den amerikanske korpralen Lee Duncan fram till den lilla byn Flirey i nordöstra Frankrike. Duncan var vapentekniker vid USA:s flygvapen och hade i uppdrag att undersöka om det fanns ett lämpligt fält för hans enhet att flyga ifrån. Området hade utsatts för både flygbombning och artillerield. Bland resterna hittade han en sönderskjuten kennel som tidigare försett den tyska armén med Schäfrar. De enda som levde där var en utsvulten tik och hennes kull på fem diande valpar, så små att ögonen ännu inte öppnat sig.[1]
Duncan tog hand om hundarna. När valparna avvants gav han bort tiken och tre av valparna, men behöll en hane och en tik. Han döpte dem till Rin Tin Tin och Nanette, efter ett par franska lyckoamuletter i ull, Rintintin och Nénette, som franska barn delade ut till de allierade soldaterna. Tiken Nanette insjuknade i lunginflammation efter återkomsten till USA och dog. Som minne lät Duncan en ny hundvalp ärva hennes namn.[1]
Vägen till Hollywood
Duncan tog med sig hundarna hem till Kalifornien och ägnade timmar åt att träna Rinty, som han kallade honom. Som ung bröt hunden ett framben när en tung bunt tidningar kastades av en utkörningsbil och träffade honom, och Duncan skötte om honom i flera månader tills benet läkt. När Rinty återhämtat sig visade han upp en slående förmåga att hoppa högt, och vid en hundutställning filmades han av en bekant till Duncan med en nyutvecklad slowmotionkamera. Där föddes idén: Rinty kunde bli en filmhund.[1]
Duncan gick gata upp och gata ner längs Poverty Row, kvarteret med små lågbudgetstudior i Hollywood, och erbjöd sin hund för vilken roll som helst. Genombrottet kom när en kameraskygg varg inte ville göra som regissören ville i The Man from Hell’s River (1922). Rinty hoppade in i rollen och visade sig vara både lydig och lättarbetad. I eftertexterna stavades hans namn ”Rin Tan”. Det blev startpunkten för en filmkarriär där han gång på gång skulle spela just varg, eftersom en tränad hund var betydligt enklare att regissera än ett vilt djur.[1]
Filmen som lyfte inteckningen
Rin Tin Tins första huvudroll kom 1923 i Where the North Begins, där han spelade mot stumfilmsskådespelerskan Claire Adams. Filmen blev en stor framgång och har sedan dess ofta krediterats för att ha räddat Warner Bros från konkurs. Den följdes av en lång rad ytterligare filmer som alla gick med vinst. Internt på studion fick Rin Tin Tin smeknamnet ”the mortgage lifter”, ungefär inteckningslyftaren, eftersom hans filmer drog in pengar när studion behövde dem som mest.[1][3]
Enligt flera filmhistoriska sammanställningar ska Where the North Begins ha kostat omkring 100 000 dollar att producera och dragit in över 350 000 dollar, en mycket god affär för en studio i ekonomiskt trångmål.[4] Framgången lyfte också en ung manusförfattare vid namn Darryl F. Zanuck, som skrev historier åt hunden och senare blev en av Hollywoods mäktigaste producenter.[1]
Världsstjärna på fyra ben
Under 1920-talet medverkade Rin Tin Tin i ett stort antal Hollywoodfilmer, vanligen anges siffran 27. Eftersom stumfilm översattes enkelt genom att byta ut textskyltarna spreds hans filmer över hela världen, och en hund förstods lika väl av alla. Filmhistorikern Jan-Christopher Horak har noterat att Rin Tin Tin 1927 var den mest populära skådespelaren hos den krävande biopubliken i Berlin.[1]
Warner Bros tog emot fanbrev i tusental. Studion svarade med signerade glänsande porträtt stämplade med ett tassavtryck och orden ”Most faithfully, Rin Tin Tin”. Hunden fick reklamavtal med flera hundfodertillverkare, och i New York överlämnade borgmästaren en symbolisk nyckel till staden. Hur stor hans status var säger också en liten detalj: i sin dagbok skrev Anne Frank att hon önskade sig en hund som Rin Tin Tin.[1]
Oscarsmyten som inte stämmer
En av de mest seglivade historierna om Rin Tin Tin är att han vid den första Oscarsgalan skulle ha fått flest röster i kategorin bästa manliga huvudroll, men att Akademien körde om röstningen för att en människa skulle vinna. Susan Orlean återgav historien som faktum i sin biografi 2011, och New York Times upprepade den i sin recension. Problemet är att den inte stämmer.[5]
Bruce Davis, Akademiens tidigare verkställande direktör, har gått igenom de bevarade valsedlarna från 1928, som förvaras i Margaret Herrick Library. Ingen av dem nämner någon hund, förutom Jack Warners egen, där han som ett skämt skrivit upp Rin Tin Tin. Skämtet hade sitt ursprung i en hånfull valsedel som Zanuck tidigare skickat för att driva med hela idén om filmpriser. Någon omröstning där hunden vann existerade alltså aldrig.[5]
Talfilmen tar över
När ljudfilmen slog igenom mot slutet av 1920-talet förändrades förutsättningarna. Publiken ville höra människor tala, inte se en stum hjälte på duken. Efter Rin Tin Tins enda framträdande i färg, i den musikaliska revyfilmen The Show of Shows (1929), gjorde sig Warner Bros av med både hunden och Lee Duncan. Studion satsade nu på sina ”all-talking”-stjärnor.[1]
Duncan gav inte upp. Han skrev kontrakt med den fristående producenten Nat Levine och Rin Tin Tin fortsatte i serier och filmer, bland annat den tolvdelade The Lightning Warrior (1931). Eftersom mikrofonerna nu fångade allt ljud styrde Duncan sannolikt hunden med handsignaler i stället för röstkommandon.[1]
Döden och eftermälet
Den 10 augusti 1932 dog Rin Tin Tin i Duncans hem på Club View Drive i Los Angeles, knappt 14 år gammal. Nyheten slog ner stort. Ordinarie radiosändningar avbröts av en nyhetsbulletin, och dagen därpå sändes ett timslångt program om honom. Tidningar över hela USA publicerade dödsrunor.[1][2]
Flera av de mest spridda versionerna av hans död är dock pressens påhitt. Den romantiska bilden av att Rin Tin Tin dog i skådespelerskan Jean Harlows armar är en sådan efterhandskonstruktion, inte en belagd händelse.[2] Duncan beskrev själv i sina opublicerade memoarer en betydligt stillare bortgång i hemmet. Han begravde hunden i en bronskista, och drabbades själv hårt av den stora depressionen.[1]
Rin Tin Tin och Nanette II fick tillsammans minst 48 valpar. Bland dem som senare ägde en av hans ättlingar fanns Greta Garbo och Jean Harlow. Själva namnet levde vidare i nya generationer hundar på film, radio och tv långt in på 1900-talet, och 1960 fick Rin Tin Tin en stjärna på Hollywood Walk of Fame.[1]
Varför historien lever vidare
Rin Tin Tin var inte den enda hund som hittades på ett slagfält och blev till legend. Ungefär samtidigt smugglades en annan hemlös hund från USA till västfronten och blev krigshjälte, något vi berättar om i vår artikel om Sergeant Stubby. Och Rin Tin Tin är en av flera porträtt i vår genomgång av hundar som förändrade historien, där också slädhundarna Togo och Balto finns med.
Hans ras har dessutom satt djupa spår i vår syn på hundar. Tillsammans med den tidigare filmhunden Strongheart bidrog Rin Tin Tin starkt till att göra Schäfern populär som familjehund, en ställning rasen och dess släktingar behållit.
Mycket i berättelsen har förskönats under årens lopp, från Oscarsmyten till dramatiserade dödsscener. Men kärnan behöver ingen utsmyckning: en hund som började sitt liv övergiven i ett krigshärjat Frankrike, och som slutade som en av världens första riktiga djurstjärnor.
Källor
- Wikipedia. Rin Tin Tin. Med primärkällor inkl. Susan Orleans biografi, NPR och New York Times-arkiv. en.wikipedia.org/wiki/Rin_Tin_Tin
- NPR. ’Rin Tin Tin’: The Dog Who Never Died. Om Susan Orleans biografi och myterna kring hundens död. npr.org
- Världens Historia. Schäfer erövrade Hollywood: Rin Tin Tin. varldenshistoria.se
- The Hollywood Reporter. Hollywood Flashback: Rin Tin Tin Saved Warner Bros. From Bankruptcy in 1923. hollywoodreporter.com
- TheWrap. Bruce Davis (Akademiens tidigare direktör). No, Rin Tin Tin Didn’t Really Win the First Best Actor Oscar. thewrap.com
