Den 2 februari 1925, tidigt på morgonen, klev musher Gunnar Kaasen av släden utanför Nome, Alaska, och böjde sig ner till sin ledarhund. ”Damn fine dog,” sa han. Omkring honom låg mörkret och en snöstorm som höll på att göra det omöjligt att stå upprest. I släden låg förpackat antitoxin mot difteri. Hundarna hade burit det de sista 85 kilometerna. De hade gjort det.
Hunden han klappade hette Balto, en staty kom att resas åt honom i New Yorks Central Park och hans namn känns igen än idag. Historien om vad som faktiskt hände under de fem och ett halvt dygnen dessförinnan är mer komplicerad, mer dramatisk och mer rättvis än vad statyn antyder.
Nome, januari 1925
Nome låg på Sewardhalvöns södra kust, vänd mot Norton Sound och Berings hav. Vintern 1925 bodde runt 1 400 människor där. Hamnen var igenfryst sedan månader. Den närmaste järnvägsstation låg 1 085 kilometer bort i Nenana, i det inre av Alaska [1].
I mitten av januari dog ett barn i difteri. Sedan ytterligare ett. Stadens ende läkare, Curtis Welch, konstaterade att han hade nästan inget antitoxin kvar. Hans beställning från hösten hade aldrig kommit fram. Han telegraferade noläget och fick svar att serum fanns att tillgå i Anchorage och Fairbanks. Problemet var transporten. Det var den kallaste vintern på tjugo år, med temperaturer runt minus 30 till minus 50 grader Fahrenheit. Alaska hade vid den tidpunkten tre flygplan, samtliga nedmonterade för vintern [1, 2].
Beslutet föll på hundspann. Tjugo musher, runt 150 hundar, ett stafettlopp över 1 085 kilometer som skulle behöva genomföras snabbt nog för att serumet inte skulle frysa till is och barnen inte skulle hinna dö. Miljön var så extrem att pressen i hela landet följde det via telegraf, uppdatering efter uppdatering. Den amerikanska radion, då ett nytt medium, sände direktrapporter. Hela landet höll andan [1].
Leonhard Seppala och hunden ingen ville ha
Den norskfödde Leonhard Seppala var Alaskas mest namnkunnige hundspannsförare. Han hade vunnit All-Alaska Sweepstakes tre gånger och kände till dålig väg och mörker bättre än de flesta. Hans ledarhund var en tolvåring vid namn Togo, en Siberian Husky med gråbrun päls och gulgröna ögon, en bit ur höger öra sedan ett slagsmål med en annan hund, och ett rykte för intelligens och bedömning som ingen annan hund i Seppalas kennel kom nära [2, 3].
Som valp hade Seppala velat göra sig av med Togo. Han var ett besvärligt djur som både löp bort, bjöd motstånd och ställde till oreda. Seppala gav bort honom till en familj som sällskapshund. Några veckor senare hoppade Togo igenom ett stängt glasfönster och sprang kilometrarna tillbaka till Seppalas kennel. Då bestämde Seppala sig för att behålla honom [3].
Seppala kallade honom en infant prodigy och sa senare: ”I had found a natural-born leader, something I had tried for years to breed.” Under sin första dag i sele sprang Togo 75 miles, enastående för en ovan hund. Han sprang i ensamt ledarspår, utan partnerhund, en ovanlig ställning som kräver ett djur som fattar egna beslut [3].
Serumlöpningen: Togos etapp
Den 28 januari 1925 fick Seppala besked om att köra 270 kilometer österut från Nome för att möta stafetten. Han startade in mot stormen. På den fjortonde dagen, den 31 januari, mötte han musher Henry Ivanoff på leden utanför Shaktoolik. Ivanoff höll på att nysta upp sina linor efter att en ren skrämt hundarna och stoppat framfarten. Seppala tog över serumförpackningarna och vände om [1, 2].
Nu hade han ett val. Viken Norton Sound, ett inlopp från Berings hav med frusen yta, låg rakt framför. Att gå runt skulle ta ett extra dygn. Att gå över var kortare, men isen höll på att brytas upp i den annalkande stormen. Seppala valde att korsa. Han litade på Togo [2].
Det var natten. Vindkylan nådde minus 65 grader Celsius. Seppala kunde inte se mer än hundarna framför honom. Han kunde inte höra om isen knakade, för vinden dämpade alla ljud. Togo ledde. Han hittade vägen [2].
Mitt under korsningen började isens yta att spricka. Seppala skar loss hundselen med en kniv och band en lina i Togos halsband. Han kastade hunden över ett mellanrum på några meters öppet vatten. Togo tog tag, drog, linan brast. Så drog han igen med hela kroppen, och låg kvar tills flaken hade dragits ihop [3]. Laget korsade Norton Sound tre timmar innan isen slog igen och brakade isär [2].
Sedan klev de upp över Little McKinley Mountain, 1 500 meter över havet, genom snödrevet och in mot nästa rastställe. När Seppala överlämnade serumet till Charlie Olson i Golovin hade Togo lett laget 420 kilometer på tre dagar. Det var den längsta enskilda sträckan av hela stafetten, mer än dubbelt så lång som någon annans [1].
Balto och den sista etappen
Balto var också avlad av Seppala, men fördes in i Kaasens lag för den sista etappen. Seppala själv ansåg att Balto var bättre som fraktare än som löparhund. Det var Baltos första gång som ledarhund på en så krävande körning [1].
Kaasens etapp var 85 kilometer. Det var en snöstorm med sikt nära noll. Kaasen sa efterhand att han ibland inte kunde se hundarna framför sig, än mindre spåret. Vid Topkok River stannade Balto tvärt. Kaasen rörde sig framåt och förstod: isen på ån hade brutit. Hade laget fortsatt hade de gått igenom. Balto vägde sig runt och hittade säkert underlag [2].
Under körningen tippade släden. Serumförpackningarna flög ut i snön. Kaasen sökte med bara händerna i kylan och grävde tills han hittade dem. Laget fortsatte. Den 2 februari 1925 anlände de till Nome i gryningen och levererade serumet. Stafetten hade tagit fem och ett halvt dygn [1, 2].
Pressbilden och en sned historieskrivning
Samma dag iscensattes en pressfotografering. Kaasen poserade med Balto. Bilden spreds över landet med telegraf. Pressen hade följt stafetten via telegram under hela färden och hade nu sin hjältebild. Balto hamnade på framsidorna. Resten av de tjugo musherna och deras hundar nämndes knappt [1].
Seppala var rasande. I sina memoarer skriver han: ”I resented the statue to Balto, for if any dog deserved special mention it was Togo.” Han påpekade upprepade gånger att Baltos etapp var den kortaste och att de farligaste kilometerna hade burits av Togo. Det hjälpte inte. Mediernas logik älskar en enkel hjältebild, och Balto var på plats när kameran klickade [1, 3].
En bronsstaty av Balto restes i New Yorks Central Park 1925. På sockeln står: ”Endurance. Fidelity. Intelligence.” Det är värden som passar precis lika väl på Togo. Men statyn fick Baltos namn.
Togos värdiga slut
Seppala gav sig inte. Hösten 1926 tog han med Togo och laget på en turné genom USA, från Seattle till Kalifornien och över till New England. De drog stora folkmassor. Vid Madison Square Garden i New York den 30 december 1926 delade den norske polarforskaren Roald Amundsen personligen ut en guldmedalj till Togo. Det var den ära Togo hade förtjänat [3].
Togo tillbringade sin pension i Poland Spring, Maine, på ett kennel tillhörande hundentusiaster som ville bevara hans avelslinjer. Han avlade många kullar vars avkomlingar lade grunden för den moderna Siberian Huskyn [3].
Den 5 december 1929 avlivade Seppala sin hund själv, vid hans sida. Togo var 16 år gammal och plågades av ledsmärtor och delvis blindhet. Nästa dag rubriksatte en New York-tidning det: ”Dog Hero Rides to His Death.” Seppala lät stoppa upp Togo. Hundens uppstoppade kropp är sedan dess på utställning på Iditarodmuseet i Wasilla, Alaska. Skelettet finns på Peabody Museum of Natural History vid Yaleuniversitetet [3].
Baltos tragiska år
Balto fick statyn, men inte det värdiga livet. Kaasen och laget turnerade USA i några månader. Därefter, när kontrakten tog slut, hamnade Kaasen och promotören i tvist om pengarna. Kaasen tvingades återvända till Alaska. Balto och sex av lagkamraterna såldes vidare till en varietéföreställning i Los Angeles [4].
Där hittade George Kimble från Cleveland dem 1927. Hundarna levde under eländiga förhållanden och var vanvårdade. Kimble förhandlade: ägaren ville ha 2 000 dollar för att sälja samtliga sex hundar. Kimble återvände till Cleveland och organiserade en insamling. Stadens invånare, skolbarn som skänkte sina fickpengar och vuxna som samlade in på sina arbetsplatser, sammanställde summan på tio dagar [4].
Den 19 mars 1927 paraderade Balto och de sex hundarna genom Clevelands centrum som hjältar. De levde resten av sina dagar på Clevelands djurgård. När Balto dog 1933 lät museet stoppa upp honom. Hans kropp står sedan dess på Cleveland Museum of Natural History [4].
Upprättelsen som tog årtionden
Togo förblev okänd utanför hundspannsvärlden i decennier. Det var mushers och hundhistoriker, snarare än nyhetsmedia, som höll hans namn levande. I oktober 2001 restes äntligen en staty av Togo i Seward Park i New York. Den är mindre än Baltos staty i Central Park [3].
Disneys film om Togo (2019), med Willem Dafoe som Seppala, nådde en bredare publik och återupprättade historien för en ny generation. Filmen håller sig nära fakta på de avgörande punkterna, inklusive korsningen av Norton Sound och Togos insats [2].
National Park Service citerar Seppala, som sade år 1960: ”I never had a better dog than Togo. His stamina, loyalty, and intelligence could not be improved upon. Togo was the best dog that ever traveled the Alaska trail.”
Det är en bedömning från en man som kände båda hundarna och körde båda. Det bör väga tungt.
Vad var det egentligen för hundar?
Både Togo och Balto var Siberian Huskies, avlade av Seppala. Siberian Husky var vid den tidpunkten en relativt ny ras i Alaska, införd från Sibirien runt 1909 av en rysk pälshandlare. De var små jämfört med de tidigare Alaskan Malamute-hundarna, 20 till 25 kilo, men starka och uthålliga på ett sätt som överraskade erfarna musher. Serumlöpningens framgång lade grunden för rasens spridning i USA och bidrog i hög grad till att AKC erkände Siberian Husky som ras [3].
Togos avkomma, genom Seppalas avelsarbete i Maine, är en del av grundstocken för dagens Siberian Husky och den närstående rasen Seppala Siberian Sleddog. Togo finns bokstavligen i många moderna huskyers släktträd. Vill du läsa mer om rasens egenskaper och vad som krävs av en ägare, läs vår sammanfattning av vilka hundraser som passar olika livsstilar.
Seppalas ord till sist
Leonhard Seppala återvände så småningom till Alaska. Han var 47 år gammal under serumlöpningen och levde till 1967. När han var gammal och tillfrågades om vad han mindes av körningen i mörkret och isen svarade han:
”Afterward, I thought of the ice and the darkness and the terrible wind and the irony that men could build planes and ships. But when Nome needed life in little packages of serum, it took dog teams to bring it through.”
Läs mer om andra hundar som på olika sätt förändrade historien i vår samlade artikel om nio verkliga hundar värda att känna till.
Källor
- Wikipedia. 1925 serum run to Nome. Med primärkällor från Gay och Laney Salisbury, The Cruelest Miles (Norton, 2003), och National Park Service. en.wikipedia.org
- History vs Hollywood. Disney’s Togo vs. the True Story of the 1925 Serum Run to Nome. historyvshollywood.com | Se även Anchorage Daily News: adn.com
- Wikipedia. Togo (dog). Med källor från Seppala-memoarer och AKC-dokumentation. en.wikipedia.org | AKC: akc.org
- Cleveland Museum of Natural History. 100 Years After the Great Serum Run: Balto’s Legacy Endures. cmnh.org | Se även How Wise Then: howwisethen.com
